Ska börja ta bloggningen mer på allvar här framöver eftersom att vi faktiskt har kvar läsare och endel klagar ju faktiskt haha söta ni är.

Jag vet att det är oerhört jobbigt att gå upp på morgonen för att fixa sig iordning för att sedan bära av till plugget. Och en av de jobbigaste sakerna jag vet är att fixa håret så att det faller på plats och när det är ont om tid innan bussen ska gå är det helt hopplöst. Men så en dag när jag skulle leta efter stora tofsar till håret så fann jag en hårklämma som räddade livet på mig!

''Svenskan kändes som tusen år, fan vad skönt att vi slutar efter lunchen'' sa Binta med munnen full av mat, jag nickade som svars och såg mig runt i matsalen efter Loke, men fick ingen syn på honom och petade istället i skollunchen medan Binta fortsatte prata på om hur fettigt hår hon fått på sistone och när hon snattade ny adidas tröja. Lika ointresserat fortsatte jag att lyssna vidare tills jag tillslut sa något för att få slut på allt hennes skrytande. ''Jag gillar Loke.'' sa jag med en lekfull blick. Binta tittade på mig med stora ögon och sa ''klart jag vet att du gillar honom.'' ''Inte gillar, gillar Binta. Jag gillar verkligen honom.'' ''Du menar som i... Att älska?'' Frågar hon nyfiket. Jag nickar och hånler lite. ''Jag vill verkligen att det blir vi, men vet inte hur jag ska ta första steget'' sa jag med en nedlåtande röst. ''Tror du att du skulle kunna fixa ihop något Binta? Något seriöst kanske?'' Binta ryckte på axlarna och tuggade hennes mat i tystnad. Hon tittade på mig då och då och jag funderade på vad som snurrade i hennes huvud. ''Jag drar.'' sa jag till Binta och reste mig upp, hon tuggade allt snabbare och snabbare för att försöka säga något men jag skyndade mig iväg mot disken för att lämna av talriken. Påvägen ut tog jag en bit hushållspapper och torkade mig runt munnen och slängde det efter mig på golvet och gick mot matsalens utgång. Jag vred lite på huvudet med hjälp av halsen för att försöka få det att knäcka till en bit där bak i bakhuvudet men inget litet knäck hördes. Stirrandes rakt ner i golvet kollade jag varje fotsteg jag tog för att fördriva tiden lite, ingen hade kommit ut från matsalen ännu. Ensam i skolans cafeteria stod jag och fundera på om jag skulle gå tillbaka till matsalen istället för att vara ensam här. Men som den latmask jag är så stannade jag kvar. Höger foten böjs upp så att jag nästan står på tå samtidigt som jag drar den bakåt och gör likadant med vänster fot. Jag moonwalkar mig precis som the king of pop. M.J päväg till en av bänkarna i cafeterian. Jag slår mig i lugn och ro ner och lutar mig mot väggen. Jag sluter sedan ögonen sakta i en mjuk och försiktig rörelse och andas in ett djupt andetag innan jag hör en  röst nynnandes i någon sång jag inte kan tolka riktigt ordentligt förutom ''uhm nanana. Jag öppnar upp ögonen snabbt för att markera mitt rivir på bänken mot den som gick mot mig. ''Pollyanna har du cigg?'' säger Pontus med en retsam röst och ser lite ängslig ut i blicken. ''I skåpet, men glömde nyckeln hemma'' svarar jag med en så vänlig röst som möjligt för att försöka döda den pinsamma stelheten mellan oss. ''Helvete då Polly, tja, Loke äter ju fortfarande som en jävla snigel kan jag sätta mig ner?'' Jag reser mig upp raskt ser honom i ögonen en sekund eller så, ''kom vi går ut istället, vi slutar ju ändå nu.'' Utan att säga något går han vid sidan om mig och vi går ut från entrén. Det slog mig två sekunder att jag kanske borde väntat på Binta, men hon väntar ju aldrig på mig så skitsamma tänkte jag medan vi vandrade ner för en lång nerförs backe mot Fluralvägen 22 där jag brukar sitta för att lägga tankarna i ro. Under prommenadens tid så sägs inte så mycket och åter igen börjar hjärtat att dunka inom mig och pumpa ut blodet i kroppen. Jag känner hur blodet arbetar från hjärtat ut i fingertopparna och stirrar länge på de och nån gång då och då på Pontus som mest stirrar ner i marken medan vi går. Tänk att här går jag, tillsammans med Lokes bästa polare på väg till mitt och min bästis Bintas chillställe där vi får tankarna i ro. Tänk om Pontus ändå varit Loke, om han ändå varit Loke. ''Vänta'' säger jag och böjer mig ner för att knyta skosnörerna och tittar på Pontus som tittar på mig. Han tittar inte bort utom fortsätter stirra in i mina ögon ända tills jag generat vänder bort ansiktet. ''Du har fina ögon, typ hazel eyes'' säger han och ler åt mig. Fundersamt ett tag stirrar jag på honom och får fram ett blygt ''tack.'' Åter igen börjar vi gå igen och vi har passerat klart ner för nedförsbacken då hjärtat börjar pumpa ännu snabbare. Jag tvekar lite innan jag tänker ställa min fråga till Pontus men tillslut säger jag den för att bryta tystnaden. ''Du Pontus... Vi har ju gått i samma klass sedan sjuan. Du, jag och hela klassen. Hur kommer det sig att du börjat prata med mig nu när vi börjat första terminen tillsammans?'' Hans ansikts uttryck förändras till något allvarligare och det är tyst en stund innan han tillslut säger något. ''Jag vill ha en ny start med alla i klassen och speciellt dig.'' Jag känner ett tomt litet slag i magen och som om det är någon slags klump växa inom mig. Jag stannar upp och tittar på honom ''något speciellt med mig?'' Tankarna for genast runt i mitt huvud, hur kan det vara något speciellt med mig? 170centimter lång, långa ben, platt mage, inte så speciellt runt ansikte men ändå äppelformat. Pontus plockade en lock i håret på mig och snurrade den lite med fingrarna, precis som jag dagdrömt om att Loke ska göra på mig i håret. Hjärnan sa åt mig att säga ifrån, men hjärtat sa att jag borde låta han fortsätta.

''Polly...'' Började han och tog sedan en kort paus, släppte locken i håret och fortsatte. Jag kände hur hjärtat verkligen pumpade nu, och hur pulsen steg. Vad skulle han säga, om mig?

Jag var så inne i mina egna tankar längst vägen att jag inte tänkt på att jag nästan var framme vid skolan. Jag ville ju inte komma mer sent än vad jag gjort, så jag tog upp farten lite mer och slö jogga in genom entren, upp för stentrappan och sen höger mot 1Ds korridor. Jag öppnade upp den sega korridorrs dörren och rös ännu en gång när jag hörde det gnisslande ljudet från dörren. Jag stoppade ner händerna i fickorna på jeansen för att leta reda på skåpnyckeln innan jag var framme vid skåpet men kunde inte hitta den, jag måste glömt den hemma. Tungt suckade jag för mig själv och gick mot klassrums dörren utan matrial. Jag satte örat vid klassrums dörren och kunde höra en massa röster prata i högton. Jag tog ett djupt andetag och knackade på dörren, rösterna dämpades och fotsteg närmade sig dörren. Försiktigt öppnade Elma dörren och såg på mig med en sur min. ''Kvarsittning kvart över fyra, no salen.'' Jag nickade henne till svars och steg in i klassrummet, vi hade svenska och diskuterade boken vi läst i smågrupper. ''Nåväl, åter gå till diskutionen'' sa Elma och började sortera papper framme vid katedern. Binta viftade med armen och sa ''Polly kom och sitt med oss!'' Jag sneglade lite på henne och satte mig ner i gruppen och försökte hoppa in i diskutionen men tappade snabbt fokus på samtals ämne och höll i stället ögonen på Loke, som satt precis framför mig. Tankarna gick över till ett dagdrömmande där det bara var jag och Loke och han höll min hand och sa att han älskade mig. Han petade lätt i håret och sa att jag var så fin, så vacker. Och lika generad varje gång viftade jag bort det med att säga att han var den fina och det var han. Lokes chocklad bruna hår och hans gröna ögon kunde få vilken tjej som helst att smälta inombords. Hans varmtonade hud fick han att se mjuk och gosig ut tillsammans med hans raka uppnäsa i ansiktet. Hans mjuka, fylliga och helt perfekta läppar för en kille, kunde verkligen få det att vattnas i munnen. Väl inne i mitt hopplösa dagdrömmande känner jag en klapp på ryggen och återvänder tillbaka till verkligheten, kvickt vänder jag mig till Binta eftersom det måste var hon, det kom från vänster sida, där hon sitter. ''Vad?'' Frågar jag henne och hon tittar på mig med en flinande min. ''Polly, han vet att du kollar.'' Jag vred huvudet framåt för att i smyg se om Binta talade sanning och det gjorde hon. Lokes och min blick möttes i en sekund, vilket kändes som en evighet och jag kunde se hur hans ansikte började bli rött. Jag vände bort blicken och stirrade på den ljusbruna bänken och försökte att inte dö. ''Ta det lugnt'' hörde jag Binta viska till mig, jag nonchalerade det och kände hur hjärtat inom mig dunkade och pumpade blod genom kroppen.

---

Yes, detta var första parten. Den går lite segt fram men håll ut. Kan börja förklara vad den handlar om.

Pollyanna är inte speciellt populär och behandlas ofta som luft i skolan när hon inte är runt Binta. Binta är Pollys bästavän och Binta är en av de populäraste tjejerna på skolan som alla vill hänga med. De går första terminen i första ring på linjen samhälle inrikting samhälle.

Polly bor tillsammans med hennes mamma Lily som väldigt sällan är hemma på grund utav jobbresor hon gör med jobbet och med hennes nyblivne plast pappa Edon som väldigt sällan är hemma på dagarna eftersom han jobbar nattskift. Dessutom bor hennes cancer sjuka mormor tillsammans med de sen fyra år tillbaka sen hon vart diagnotiserad med ärftlig cancer.

Polly är också jättekär i en kille som heter Loke som går i hennes klass och Polly känner sig som en idiot eftersom hon vet att hon aldrig kommer få honom. Men det Polly inte vet är att Loke känner precis likadant...

Tänkte ta och prata lite om magar eftersom jag vet att många tjejer har ''komplex'' med deras magar och hur de ser ut. De flesta strävar efter att ha en platt mage så att det nästan ser ut som att man har ett sixpack kommande. Men varför alla dessa komplex?

''Min mage är så jävla ful.''

'' Min mage är så fet. ''

'' Min mage har så mycket fett på sig. ''

'' Åh, jag önska att min mage var mindre. ''

Trivs du inte med din mage och vill ha den platt så finns det bara ett sätt att göra och det är att införa en förändring.

Sluta inte äta dela upp måltiderna, ät ofta men i små mängder. Försök träna regelbundet som miss.B sa, det mår du bra av! Som jag sagt tidigare... Som i allt annat så tar även det tid att få platt mage.

Kom ihåg att det är din mage som säger till först när du får fjärlilar i magen när du ser någon du haft ögonen öppna på, när något inte känns rätt, när du är mätt (känslan som de flesta barn aldrig någonsin känt) och en dag, en väldigt vacker dag kommer din mage att finnas där för dig och hjälpa dig sätta ett liv till jorden som kommer att växa inom dig.

.